om att frysa...

.. är olika i blåbärsskogen än på kalhygget!

marmeladburken har ett lock av glas, det fick bli ett litet tittskåp!

i morse vaknade jag av att jag skakade, fryser typ aldrig… hade åkt på lillemans feber, han låg tryggt sovandes bredvid mig, alldeles tätt intill också brännhet…

vet inte om det var yra tankar som satt igång i min hjärna och i hjärtat

… men de brände!

var på stan i går och tanken och känslan grep tag i mig att stockholm verkligen var iskallt, jo det var ju några minus, men det var inte det jag tänkte på där utan folket jag passerade,
alla tittandes ner och med en tom målinriktad blick som styr deras ruffa gång

… ingen tänker!

att stöta ihop med någon där på trånga drottninggatan är sånt som händer, alla bara suckar och går vidare utan att ens blickar möts

… ingen finns!

längs gatan sitter hemlösa ensamma människor med lite jämna mellanrum, alla har dom en burk som dom hoppas att någon ska se

… ingen ser!

jag har alltid lagt en slant i de där burkarna, inte för samvetets skull utan mer för att jag vill att dom ska känna att jag vet att dom finns

… jag ser!

en kille satt insvept i en stor kappa, våra blickar möttes och jag sa,när jag la i min slant, tjena hur är läget?

han svarade med bruten röst

… jag fryser som fan!

jag gick vidare, har nånstans att gå, hade någon som väntade på mig, någon som blev glad

… någon såg mig!

... att vakna i blåbärsskogen med feber är ta mig tusan inget om man jämför att befinna sig mitt i kalhygget och frysa om både kropp och själ!

upp med blicken, se någon i ögonen, det värmer alla!

varmkram lotten